Det handlade visst om en dold hämnd...pappa!

Jag visste att i mitt fall så var det enda sättet att bli fri att minnas och att förstå och sluta förneka det som skett. Få ihop dom krossade bitarna inom mig själv.

Jag hade rätt~ det var rätt väg för mig att minnas igen och plocka upp dom där minnena som jag svurit inför mig själv som liten att gömma undan för alltid!

Det tog mig många, långa år att hitta dom där bitarna som jag en gång för länge sen gömt undan så noga. Precis som en brottling skulle ha gömt undan spåren på att brott har begåtts hade jag dolt den där fula, hemska, konstiga, olustiga, vidriga, förbannade sanningen som min pappa hade skapat och iscensatt med mig.

För visst var allt mitt fel? jag var ju dum, ful, klantig, dum i huvudet, äcklig, smutsig, billig, snuskig, helt fel helt enkelt. Fast jag visste ju att jag varken är ful eller dum i huvudet så trodde jag mest på det jag skrivit först.

Att jag tyckte så illa om mig själv dolde jag också och stängde in den där andra oönskade sanningen i en bur inom mig.

Att jag kände och hoppades och trodde på äkta kärlek och att jag hade den äkta kärlekens ljus i mitt hjärta gömde jag också undan. Jag skämdes över att jag varit så dum i huvudet att låta någon utnyttja min kärlek så. Så det var nog fel på min kärlek också.

ALLTING VAR MITT FEL kom jag fram till och ägnade otaliga dagar och timmar som väldigt liten att tortera mig med mitt eget självförakt inombords.

Jag skämdes så att jag tappade ansiktet. jag tror jag blev helt osynlig. Ibland kändes det till och med som om jag skulle försvinna helt.

Min kropp kändes liksom inte längre. jag fanns men vet inte riktigt vart?

Och så stängde jag igen en stor port som ledde till alla mina hemliga undangömda då också förnekade sanningar.

Och började på nytt. Ett nytt liv i mitt liv. Ett liv där det viktigaste som var jag inte längre var med. Ett liv där jag blev tuffare och kallare. Det där med att vara så otrooooooligt snäll och mjuk ledde ju bara till att alla utnyttjade en på den här Jorden...så därför

Ett liv där jag var antingen vissa dagar mest cool, snyggast, HÄFTIGAST bäst eller andra dagar raka motsatsen. Jag hade fullt upp att hålla uppe min självständiga glada, coola fasad som jag lurat mig själv till att tro på. Att tro att den "hon" jag skapat genom att kapa av min själ- det var jag. Så här är jag.

Jao jag är trasig...har någon lite limm? :p

Men även om jag är trasig så är jag äkta. jag är inte hon numera. Jag är jag och jag har mycket att arbeta med mig själv så klart.

Men jag är inte något offer. Jag valde tidigare i mitt liv att vara offer och drack gift som jag förväntade skulle döda min fiende istället för mig. Med andra ord jag var bitter.

Men det skulle jag heller aldrig ha erkänt! jag bitter???nä, nä, nä positiva, glada, andliga jag...bitter? nä absolut inte. Jag hade ju förlåtit allt och alla.

Självförnekelse igen? ja men absolut. Jag kunde inte ens se att jag var bitter. Inte förräns jag tog steget att söka upp en hypnosterapeut som hjälpte mig att öppna dörren jag stängt. Han fick mig att inse att jag VAR BITTER. Det var ju så en så lagom rolig upptäckt.

Vad som var "roligt" med det där var att jag genom att se och acceptera den sanningen att jag kunde ta tillbaka en stor del av kontrollen över mitt liv igen.

För någon bitter kärring ville jag ju inte förvandlas till i livet. Fy usch nej tack! det var inte någon trevlig framtidsvision. Kan se mig själv..haha

Hm jag hade visst lyckats få mig själv att tro på att om jag skadade mig själv med elaka tankar och elaka handlingar mot mig själv så skulle jag skada honom!!!!

Undermedvetet skulle jag visa honom och världen: Titta du har förstört mig! är du nöjd nu? DU HAR DÖDAT MIG!

Ja det där fungerar ju inte riktigt så. Det förstod jag då jag var på vippen att dö för lite mer än 2 år sen och hade en genomgång av mitt liv och meningen varför jag ens blivit född kom till mig.

Ja inte var det för att bevisa för världen och min pappa att :"titta du har lyckats! du har dödat mig! nä...

Jag kom hit för att älska mig själv i alla lägen och i alla situationer oavsett vad människor har gjort mig på vägen så kom jag hit för att älska mig själv villkorslöst. Inte för att bli självdestruktiv och vara ett offer.

Min pappa far inte illa av att jag är elak mot mig själv. Han far inte illa om jag vräker i mig sötsaker eller hettsäter eller då jag hatar och föraktar mig själv i mina tankar och i livet. Det är bara JAG som far illa!

Jag vet vad det är att vakna med panikångest om nätterna, jag vet vad det är att krypa upp i ett hörn på det kalla golvet och skaka, gråta, spänna hela kroppen. Jag vet hur det känns att vilja skada mig själv. Jag vet hur det känns att nästan ha förlorat vettet. Att ha dödsångest, säkert värre än att dö på riktigt vill jag tro.

Jag vet inte hur det känns att ta någon form av medicin, antidrepresiv eller lugnande det har jag aldrig velat. Jag vill gå igenom allt på riktigt och ta mig själv i handen och säga~jag älskar dig~ ändå, trots allt. Även då i de stunder jag inte varit sann mot mig själv och varit snäll mot min kropp.

Känna~jag älskar dig, kära, kära du~

Allt mitt liv består inte av vad jag skrivit om här det finns många ljusa punkter, glada skratt och fina upplevelse med. Men just här väljer jag att skriva om det jobbiga.