Nere i avgrundsdjupet -nästan!

Jag står vid kanten. hur kom jag hit? Jag vill inte falla men ändå så vacklar jag till. Måste ha något gott något som ger mig lite glädje, något sött. Har redan käkat 6 pepparkakor och två bröd med vitlök. än så länge är allt under kontroll.

Men jag står vid kanten. jag har inte ramlat ner i brådjuet. DÄR BARA FÖRTVIVLAN, DESPERATION, ÅNGEST, DÖD finns att finna. Ingen MENINGEN MED LIVET.

Oh min käre Gud ta mig i hande ta mig bort från kanten. Jag får inte vara här! Jag kan skada mig själv. Jag kan tappa bort mig.

Det blåser kallt, iskallt men den kalla vinden och naturen runt om som för övrigt är inhöld i nattmörker väcker mig ur mitt slummer.

Plötsligt känner jag mig fräschare, renare, lysande, klar och tydlig i huvudet.

Skulle känna så om jag var där. Men nej jag sitter på mitt rum som är stökigt i en lägenhet som är lite stökig. jag försöker använda viljekraft för att vända mig bort från det svarta gapande hålet som hotar med att sluka mig.

Det räcker med en tillräckligt stark vindpust för att jag ska falla. Handlöst. Ner med gardinen. Gömma mig under täcket. Borta. Borta. Borta. Mina följeslagare skam och skuld sitter på vardera axel och snackar så högt att jag bara hör dem.

INGEN MENING TJUTER JAG...INGEN MENING JUH!!!!

Känner mig ofräsch, meningslös, obetydlig, ledsen, arg, FÖRBANNAD!

En gång i tiden trodde jag mig vara ett helgon(typ) som förlät allt och alla och som såg ljuset i allt och alla men det var ju bara ena sidan av myntet för den andra var becksavart.

Nu försöker jag smälta ihop myntets båda sidor och bli ETT.

Vill inte vara någon påhittad toka som tror mig upplyst då jag bara är en massa alter inom mig själv, en massa delar som flyger runt.

Jag vill vara ETT MED MIG SJÄLV!