mitt liv började med övergrepp sen sökte jag....

Jag är en vuxen kvinna nu men samtidigt är jag inte mer än ett vuxet barn, en kvinna som älskar för mycket och en överlevare av incest och psykisk misshandel. Oj! tänk att det där är jag?

Det låter ju inte så bra det där jag skrivit där uppe, dom där orden som beskriver en del av min barndom...jag? men jag är ju en prinsessa...typ. Jag vill ju så gärna ändå tro att jag haft det ganska så alright i livet.

Tidigare i livet så hade jag en otroligt tjock och välborstad fasad. Förvandlade mig likt en kamaleont till vad jag trodde att folk ville ha och se. Blev expert inom temat :p

Men inte var jag snälla söta oskyldiga flickan, bara de som inte kände mig och vad jag gjorde i mitt liv såg mig direkt som snälla lilla flickan.

Nej! ingen snäll tråkig liten flicka! Jag ville ju ha roligt! så roligt som det gick och dö innan jag fyllde 30 år. nu så är jag nästan där men vill inte alls dö.

Jag ville vara med om äventyr, vara "snygga coola bad boys" tjej, festa, testa allt som kunde ge spänning vilket jag också gjorde.

Om det finns skyddsänglar så fick dom nog det väldigt svårt med mig. Jag riskerade mitt liv och mig själv i olika situationer med en enorm tillit om att min intuition alltid skulle beskydda mig.

Jag levde i en saga där jag reste och fann spännande platser (äkta platser på jorden) Jo jag lovar det finns platser som är som tagna ur sagor och också människor. Såna platser på jorden nosade jag upp.

Jag sökte efter att bli shaman efter att bli upplyst och komma över jordelivets alla kamper inre och yttre kamper.

Jag ägnade många år åt mitt sökande medans andra studerade på universitet så levde jag i förtrollande dalar med människor som gått sin egen väg utanför samhället, och nu talar jag inte om missbrukare eller så.

Min syn på världen skiljer sig en hel del från mängden. Det har bara blivit så. Mina erfarenheter har format mig.

Eftersom den person som jag mest älskade som barn utsatte mig för sexuella övergrepp så tappade jag helt tron på det vanliga människosamhället osv och det gjorde att jag sökte mig in på en andlig shamanistisk väg istället.

Jag fann andra vägar än vad som flesta vandrar på och det har berikat mitt liv så otroligt mycket.

Nu idag då jag söker gör jag det inte så mycket utåt längre, jag vänder mig mer innåt. Jag försöker att acceptera att leva i en vardag. Sova, studera, jobba, diska, laga mat. Jag känner mig inte längre så beroende att allt ska vara så spännande och ett sånt enormt äventyr utan jag tycker dag för dag är ett äventyr.

Nu är det ju så här att den skolan jag går på bara handlar om konst och personlig utveckling och interaktion med andra människor i grupp och det är ett äventyr i sig.

Jag har inte längre den där coola fasaden av typ" va fan jag BRYR MIG INTE, fattar du?" jag är mer jag, så himla känslig. Fast då jag sitter på tuben åker ju masken på igen. Men på skolan är jag mig själv, är jag ledsen så gråter jag, är jag sur så är jag sur, är jag glad så är jag glad, har jag lust att skämta så gör jag det, tycker jag inte om något så säger jag det. Försöker mer och mer liksom tillåta mig att vara en människa och inte någon perfekt kopia av en människa.

Jag kanske är alright som jag är? jag kanske både är vacker, underbar kvinna och allt det fina men det är svårt att se då jag som väldigt liten blev så sviken av den som jag älskade mest-min egen pappa.

Pappa hur kunde du? det är nog frågan jag ställt mig tusentals gånger. Jag älskade ju dig!

Chiquitita...dime porque?