hm skuld?

PÅ bussen hem ältade jag om och om igen SKULD FÖR ATT HA BLITT ARG på något jag kunde ha hållt tyst om. SKULD, SKULD, SKULD TANKAR, KÄNSLOR- SEN!!! ETT genombrott, jag tänkte igenom det lugnare och lugnare och gick igenom vad jag hade sagt som jag nu så skämdes så mycket för och OM DET VAR NÅGOT ATT SKÄMMAS SÅ MYCKET ÖVER? Jag sa jävlar en gång med ursäktade min svordom mitt i mitt lilla utbrott. Sen så SA JAG JU BARA VAD JAG TYCKTE OCH KÄNDE. Skönt att säga det där med dammsugaren att jag så gärna ofrivilligt suger upp skuld och att det var därför jag tyckte det var så jobbigt. Det var så skönt att se att jag var ÄRLIG helt enkelt och sen se att alla ville mig så väl och önskade mig lycka till på min resa och kramade om mig med värme. Det ÄR EN OMÖJLIGHET för mig ATT FÅ IHOP DET. För indirekt i mitt lilla utbrott hade jag ju klagat på klassen, inget personligt mot någon, bara det att mitt solarplexus var så genomborrat av insupen skuld. precis som när en damsugarpåse blir för full (typ :P) I min värld och jag gör något sånt och säger högt vad jag tycker och känner kommer alla att vända mig ryggen och förakta mig men nu så var ALLA där och jag kände att jag var inte mitt utbrott och att jag inte var dömd för tid och evighet.

DEN SOM DÖMT MIG VAR...jag själv

Tills jag kom på det (!) att det var nog inte så mycket att skämmas för ändå. Att kanske till och med skulle vara stolt för att ha vågat.

Som H säger du är Frida och det räcker. du FÅR bli arg

och alla dessa fina värmande kramar och känslan av att jag saknar er redan...åååh... det har jag inte känt i någon annan klass under alla år , kanske på lekis men thats it! 23 år utan saknad av klasskamrater, bara lättnad av att få gå vidare ensam söka upp mina egna vänner och familj.

Allt börjar bli så mycker mer ÄKTA NU mer än aldrig förr